Att döda sitt eget barn
Sitter inne på Familjelivs hemsida och läser otaliga inlägg om alla änglamammor.
Alla mammor som ville ha sina fina barn men som av olika anledningar förlorade dom.
Jag är en mamma som dödade mitt eget barn.
Jag är en hemsk människa och detta förföljer mig varenda dag.
När jag var 17 år blev jag gravid, var gravid i 16 veckor med mitt första barn. Min ängel.
Jag valde att ta bort mitt vackra barn på grund av olika skäl.
Jag valde att döda mitt barn.
Det blev en tvåstegs abort som var som en inblick hur helvetet känns.
Jag fick föda ut mitt döda barn som jag själv valde att ta bort.
När barnmorskan frågar mig efter en 12 timmars period av att försöka få ut mitt barn, om jag vill se mitt barn, svarar jag Nej. Jag har aldrig sett mitt änglabarn.
Det är en sak som jag ångrar för alltid.
Jag kallar mig inte för änglamamma, jag är en egoistisk person som valde att döda mitt barn.
En änglamamma för mig är en person som vill ha sitt barn mer än världen är värd. En person som visar för sina barn även om dom är döda hur mycket hon älskar dom.
En sån mamma är MammaMelissa, en mamma som förlorade båda sina barn i en fruktansvärd tragedi.
Men hon kallar sig mamma ändå. Och enligt mig så kan inte hennes änglabarn ha en bättre mamma.
En mamma som älskar sina barn för evigt även om dom inte finns bland oss jordemänniskor.
coolt att kunna stå för något sådant. detta kan bli intressant att följa i framtiden.
fint skrivet =) jag vet precis hur det känns och de hade lika gärna kunnat vara jag som skrev detta puss
än e den inté riktigt klar håller på att få fixat det sista nu =)
hahah I wish nej så mycket lärde jag mig inte i skolan hahaha en tjej som gör den till mig
varför e du inte inne på msn när du ändå e vid datorn din tomte?? =)
Starkt inlägg! Alla har vi olika skäl till våra val och att klandra oss själva för dem efteråt tjänar vi ingenting på... men det är lätt att tänka så logiskt, en annan sak att känna logiskt.
Tack för att du lät mig vara med på ett hörn också!:.)) Ja, vägen till att "få" kalla sig mamma har varit lång, många har reagerat och kritiserat och hånat... men jag är ju en mamma, bara på ett annat sätt.
En tanke som kanske kan hjälpa dig är tanken om återfödelse. Att det barnet kom tillbaka och blev din älskade Älva:.))
Den tanken levde min man med länge och när han sedan såg att vi inte väntade tvillingar igen så blev det ett slag i ansiktet på honom -han trodde att flickorna skulle komma tillbaka...
Att döda sitt barn låter och är väldigt hårt, men om du istället tänker dig att du satte det barnet på paus...
jag vet inte, men något har sorgen lärt mig att man kan ändra svårighetsgraden på tankar som gör ont genom att ändra ordval och synsätt... men det är otroligt modigt av dig att skriva om det nu! Det skall du ha allt beröm för!
Gumman blir tårögd när jag läser detta. Tycker inte alls att det är en egoistisk handling. Skulle du inte kunna tänka att du faktiskt gjorde det för barnets skull. Att du faktiskt själv tog beslutet om att det inte var det bästa för barnet att komma till dig just nu. Ä, vad vet jag. Har aldrig varit med om en sån sak och hoppas jag slipper för jag vet att precis som du tycker de flesta kvinnor att det är de hemskaste de gjort även om de varit fast beslutna om att det även var det bästa för dem just då. Iallafall kan inte trösta men skickar en kram och jag lovar att din ängel förstår. Tänk på när du är ledsen och Älva kommer och klappar på din kind att precis så gör din ängel (för alla barn blir änglar) när du skriver detta inlägg. STORA KRAMAR M!
